Deklarationen är formellt ett politiskt ställningstagande. I dess slutkläm understryks att det strategiska partnerskapet inte är juridiskt bindande och medför inga rättigheter eller skyldigheter under nationell eller internationell lagstiftning. Det här är väl den likaså formella anledningen till att deklarationen undertecknades utan någon egentlig offentlig debatt eller bredare parlamentarisk beredning hos oss. Själv tycker jag att deklarationen varit värd en bredare förhandsgranskning. Nu står vi inför fullbordat faktum, och diskussionen framöver gäller närmast tolkningar av dess betydelse och hur den eventuellt påverkar Finlands kärnvapenpolitik och bredare säkerhetspolitik.

Det som begränsar deklarationens och själva det franska initiativets betydelse är att det förändrar i grunden inget väsentligt i Frankrikes hittillsvarande kärnvapendoktrin. Den franska kärnvapenarsenalen är och förblir fransk och står under suveränt franskt beslutsfattande. Med nuvarande premisser är det här inte en öppning mot ett ”europeiskt” kärnvapen. President Macrons egna mål var kanske ambitiösare än så, men utan dessa tydliga restriktioner hade han knappast fått grönt ljus från Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon för initiativets parlamentariska förankring.

Det som särskilt har betonats också i officiella uttalanden är att initiativet förstärker den franska och europeiska kärnvapenavskräckningen. Den här uppfattningen bör diskuteras kritiskt. Dels bör vi diskutera avskräckningskonceptets faktiska säkerhetspolitiska betydelse, och dels bör vi ställa oss frågan om en förstärkt unilateral avskräckning i verkligheten är den största prioriteten mot bakgrunden av den globala kärnvapenpolitikens krassa och hotfulla verklighet.

Hela konceptet om ”avskräckning” är ytterst omtvistat. Många aktörer hävdar, bl.a. nobelprisbelönade Koalitionen för avskaffandet av kärnvapen ICAN, att deterrensen snarast är en föreställning där kärnvapnen antas påverka motståndarnas agerande och i sista hand baserar sig på tron om beslutsfattarnas rationalitet och rätta lägesbild. Problemet med föreställningen är att kärnvapnen inte är militärt brukbara, den totala förintelsen lurar alltid bakom hörnet. Besittningen av kärnvapen har inte heller avhållit andra länder från att angripa dem och det har inte hjälpt kärnvapenmakter att uppnå sina strategiska mål i världspolitiken. Se på Ryssland i Ukraina och USA i Iran.

I sin ledarartikel I Iltalehti 14.9.2026 antyder Lauri Nurmi att kärnvapenavskräckningen är en signal åt Ryssland att utpressningen med kärnvapenhotet inte lönar sig. Signalerna innebär säkert också framöver att Ryssland inte griper till kärnvapen för att nå sina militära mål här i norr. Men tror Nurmi och likatänkande att det avhåller Ryssland från att fortsätta med utbyggandet av sin konventionella militära kapacitet och närvaro i Nordeuropa och de arktiska områdena? Knappast.

Strävandena till en unilateralt förstärkt nukleär avskräckning, vilket alla nuvarande kärnvapenmakter på olika sätt är sysselsatta med, lämnar de olika hotbilderna med den pågående kärnvapenutvecklingen i skymundan.

Sedan 1980-talets turbulenta år med massprotester mot den dåvarande kärnvapenupprustningen fick den s.k. terrorbalansen mellan de ledande kärnvapenmakterna en ny inramning. USA och Sovjetunionen, under Ronald Reagans och Michail Gorbatjovs ledning, skapade grunden för ett bilateralt avtalsverk om begränsning och verifierad kontroll av deras kärnvapen. Vi fick en terrorbalans där ”balansken” hölls i schack med hjälp av det omfattande regelverket.

Under de senaste åren har situationen dramatiskt förändrats. Världen har råkat in i en geopolitiskt turbulent period med ökande motsättningar mellan stormakterna. Det bilaterala regelverk som byggdes upp under slutet av förra seklet har steg för steg raserats. Samtidigt har det i princip vältäckande multilaterala avtalet om ickespridning av kärnvapen markant försvagats och det nya multilaterala avtalet om totalförbud av kärnvapen har tillsvidare förblivit en politisk viljedemonstration.

Vad vi beskådar idag är en terrorbalans som undermineras dels av kärnvapenstaternas unilaterala strävanden att förstärka avskräckningen och dels av den skriande avsaknaden av regelverk som skulle upprätthålla kontrollen och förutsebarheten av kärnvapenupprustningen.

Den här okontrollerade och sårbara terrorbalansen i kärnvapenpolitiken är det största övergripande hotet världssamfundet står inför idag.

Det kan kännas naivt och orealistiskt inför dagens krassa realiteter men alla ansvarsfulla länder borde se om sin absoluta prioritet att söka vägar framåt för att vända på den här hotfulla utvecklingen. Vad vi behöver i dagens värld är inte en ökad avskräckning, utan en ny satsning på internationell diplomati som kan bana vägen till nya förhandlingar om nya bilaterala och multilaterala avtal om en verifierad kontroll och begränsning av kärnvapnen.

För att återgå till Europa och vår säkerhets- och försvarspolitik, vilka alternativ har vi? Nyckelordet har under många herrans ord varit Europas ”strategiska autonomi”. Men vilket innehåll kan det ges i dagsläget?

Jag har i olika sammanhang hänvisat till konceptet om en ”icke-nukleär avskräckning” för Europa. Det mest intressanta bidraget till utvecklandet av det här konceptet finns i en rapport från hösten 2025 med rubriken From Nuclear Deterrence to Democratic Resilience: Towards a 21st Century Security Paradigm. Rapporten har utarbetats av en forskargrupp vid London School of Economics under ledning av Mary Kaldor som var en central profil i kampanjen för europeisk kärnvapennedrustning END redan på 1980-talet.

Grundtanken i rapporten är att det krävs en övergång från det säkerhetspolitiska tänkande som baserar sig på kärnvapenavskräckningens föreställda styrka till demokratisk hållbarhet. Rapporten förespråkar en gradvis uppbyggnad av en militär strategi som baserar sig på en trovärdig konventionell kapacitet och handlingsförmåga. Samtidigt betonar man att de största säkerhetsutmaningarna i Europa är rotade i det politiska hot mot demokratin som kommer från extremhögerns sida både inom och utanför våra egna samhällen.

Ett annat intressant debattinlägg med samma infallsvinkel presenterades i somras av den svenska socialdemokraten Pierre Schori tillsammans med två av den spanska regeringens säkerhetspolitiska experter Patrick Costello och Mariano Aguirre Ernst (Hållbar säkerhet byggs inte blott på ökade militärbudgetar).

Huvudpoängen i deras inlägg var att den europeiska debatten om säkerhetspolitik skenat iväg i en bakvänd ordning. Först har man kommit överens om – efter amerikansk påtryckning – hur stora ökningar i militäranslagen som behövs, utan att egentligen komma igång med en seriös diskussion om vad allt tilläggsmedlen borde användas till. Den rätta tågordningen borde ha varit: först kvalitativa beslut, sedan kvantitativa.

Schori & co. sammanfattar sin egen syn på den behövliga europeiska säkerhetsdoktrinen på följande sätt: ”Vår förmåga att skydda oss själva bör baseras på defensiv säkerhet, att avskräcka dem som hotar oss snarare än att vara en juniorpartner till en global offensiv makt.” Den tesen omfattar jag gärna.

Om vi avslutningsvis går tillbaka till den nya finsk-franska deklarationen kan vi fråga oss, vilka positiva möjligheter kan den tänkas erbjuda med tanke på den globala kärnvapenpolitikens utmaningar?

Passusen om en förstärkt politisk dialog i en lång rad såväl multilaterala som bilaterala ärenden skapar i princip en bra utgångspunkt för Finland och de övriga nordiska länderna att fördjupa dialogen om den globala kärnvapenpolitikens utmaningar. I bästa fall kan de nordiska länderna i samarbete med Frankrike och de övriga deltagarna i det franska initiativet – och icke Storbritannien att förglömma – utnyttja initiativet till att bereda grunden för nya diskussioner om bilaterala och multilaterala överenskommelser om en dämpning av kärnvapenupprustningen.

Folke Sundman