Det är inga krismöten, ingen samling med arbetsmarknadsparterna för att hitta gemensamma lösningar. Regeringen har inte heller vidtagit de åtgärder som partier i opposition har föreslagit. Bland dessa kan nämnas stöd för en första anställd, att åter ta skyddsbeloppen i bruk, höjd nedre gräns för momsskyldighet, en ny ungdomsgaranti som garanterar arbete, praktik eller läroavtal inom tre månader.

Budgetrian var sista chansen att ta itu med ett fundamentalt problem i vårt samhälle.

Till det positiva hör att regeringen i våras fattade beslut om ett stöd för energiförbättrande renoveringar, men det är lite för lite och mycket för sent. Den typen av insatser hade, kombinerat med en annan bostadspolitik, kunnat hindra byggbrasnchens nedgång från att sprida sig till andra sektorer.

Det mest beklämmande är inte att vi är oeniga om medlen för att nå målet med lägre arbetslöshet och starkare sysselsättning. Det mest beklämmande är att massarbetslösheten inte behandlas med den krismedvetenhet som borde vara fallet. Det handlar om tragedier på det personliga planet, det är ett sår i folksjälen. Det är outnyttjade resurser och kompetenser. Det är känsla av utanförskap och misslyckanden. Det är dessutom ekonomiskt katastrofalt.

Nu har antalet långtidsarbetslösa ökat med tiotusentals personer och om det är något som experter varnat för så är det just detta. För då människor blir långtidsarbetslösa höjs tröskeln för att kunna återgå till arbetslivet.

Den här regeringen verkar bara hoppas på att den blygsamma tillväxt som äntligen kommit igång ska börja synas också i arbetslöshetssiffrorna. Det duger inte. Åtgärder behövs här och nu. Det verkar dock bli nästa regerings uppgift. Den borde sätta tydliga mål, som till exempel Perssons regering i Sverige i tiden som beslöt att arbetslöshetsgraden skulle ned med en procentenhet per år, ända ned till fyra procent. Det lyckades faktiskt. Det är möjligt också i Finland, på lång sikt. En första förutsättning är en politisk vilja.

Johan Kvarnström

Riksdagsledamot (SDP)

Raseborg